Dag for dag: Reisealbumet "Kilimanjaro" av Vacaciones

"Natten var kall och morgonen är likadan. Nu längtar man efter att solen börjar att värma och det kommer den att göra. Det känns att vi nu är på 3500 möh. då det är kallt utan sol och riktigt varmt när den skiner på oss. Skillnaden mellan sol och skugga är påtaglig. Jag vaknar upp och känner mig dålig. Illamående, huvudvärk och brist på matlust – tre av tre möjliga symptom på höjdsjuka. Redan igår när vi kom till Shira-lägret kände jag att något inte stod rätt till. Glädjen över att vara här saknades och jag ifrågasatte mitt beslut att göra den här resan; det var säkert höjdsjukan som började göra sig påmind redan då.

Dagens vandring börjar tufft. Vi ska klättra ganska många höjdmeter innan lunch. Totalt blir det 700 höjdmeter, varav många innan lunch. Vi ska även vandra 12 kilometer och spendera ungefär åtta timmar utomhus. Det är extremt dammigt idag, så jag tar hjälp av ett munskydd. Även om det gör det svårare att andas och blir varmare att bära, testar jag det på förmiddagen. Jag har följt rådet att ha med höghöjdsmedicin och eftersom jag mår riktigt dåligt börjar jag ta den nu. Troligtvis hjälper det, för under dagen känner jag mig bättre och lusten att fortsätta stiger sakta tillbaka.

Lunchen blir även idag i ett mässtält längs leden. Idag vandrar vi uppe bland molnen vilket är en härlig känsla även om utsikten som vi annars skulle haft över den afrikanska savannen försvinner. Istället så är det lite svalare för även idag är det varmt när molnen skingras och solen skiner på oss. Vi vandrar över Shiraplatåns öppna landskap och tat oss upp i hög alpinzon. Växtligheten är nu endast låga buskar och torrt gräs. Lunchen har vi på 3800 m och vid nästa camp kommer vi att vara på 4200 möh. Det känns på luften att vi är på hög höjd.

Jag tycker inte att det är svårt att syresätta sig men visst blir jag mer andfådd av ansträgning och lägre syrenivå. Vandringen in mot nästa camp, Moir Hut är mysig. Vi går längs en lång dal och har dalgången nedanför oss.

Denna natt har också varit präglad av kyla; frosten täcker tältduken när vi vaknar för ännu en dag. Min ständiga tältkamrat under hela resan är P-O. När man som jag reser ensam paras man ihop med någon, och på denna resa är det P-O. En av de största fördelarna med att resa solo är möjligheten att lära känna och umgås med människor på ett unikt sätt. När man sedan ställs inför utmaningar och svårigheter som på denna resa skapas en speciell samhörighet. Man knyter starka band med dem man reser med.

Dagens vandring börjar lika tufft som tidigare. En rejäl stigning står på agendan direkt. När vi är mitt i stigningen så infinner sig den där känslan som jag söker när jag gör den här typen av resor, en lycka att vara ute på något jobbigt som kommer att finnas kvar i minnet för resten av livet. När stigningen är gjord så kommer vi att röra oss upp mot 4400 m men då vi nu ska acklimatisera oss så kommer vi sova på 4000 m. Vi ska göra runt 12 km och på den här höjden så får det ta sin tid. Vi är nu i alpinzon och växtligheten består av gräs och några små tåliga buskar. Vi äter lunch längs leden men efter lunch är det ganska kort vandring kvar så vi kommer till campen ganska tidigt.

Vi har nu rundat berget och när molnen inte ligger som ett täcke under oss kan vi se Kenya nedanför. På kvällen, när mörkret faller, är det vackert att se ljusen från byar och städer på savannen.